På cykel med lös tand

Vilgots punka är lagad. Nej, det var inte jag som lagade den. Är det någon som kan gissa vem? Jag borde ju ha gjort en insats för jämställdheten och fixat det. För jag kan ju! Har nämligen växt upp med en pappa som lärt mig att laga punkteringar ett flertag gånger. Men så lätt det är att det blir pappan i familjen som står där och mekar. Knastigt, jag vet!

Vilgot älskar att cykla. Vi passar på den här veckan för inte blir det till att cykla i shorts iallafall när vi kommit hem. Jag var inte riktigt beredd när Vilgot häromdagen upptäckte en lös tand i sin mun. Så stor han blivit. Han är så stolt, går omkring och vickar på framtanden i underkäken och undrar så om den ska trilla här i USA eller hemma i Sverige. Så fort vi kommer hem måste jag boka tid till tandläkaren, Axel har inte varit där sedan han var 1 år. Själv har jag hoppat över ett år. Vågar inte ens tänka på vad ett besök kostar häröver. Och det finns säkert andra kontroller på BVC som vi ligger efter med även om barnen är fullproppade med vaccinationer som de inte hade fått hemma. Nä, nu måste jag ta tag i röran. Ikväll är det launch shuttle och det vill vi ju helst inte missa.

Montessoriklassrummet

Vilgot med en-tal, 10-tal och 100-tal...

Klossbygge...

Axel undersöker flaskornas olika vätskor

I fredags jobbade jag min sista dag på skolan. Det är mycket att fixa inför flytten så det är perfekt att få koncentrera sig på det den sista veckan. Ändå börjar stressen komma krypande och jag fattar inte hur vi ska hinna med allt. Johan har städat vår stora bil idag och lyckats sälja den till några kineser. Vi behöver ju bilen den sista tiden för att köra grejer och kineserna var akut beroende av en så de har fått låna Johans lilla bil. Det är sjukt att man är så beroende av bil här i detta land. Tänk att få cykla till affären när man ska storhandla. Det ska bli underbart!

Rektorn är så snäll och låter mig ha Axel på skolan den sista tiden. Hans plats har ju annars varit beroende av att jag jobbat. Här ovan ser ni lite bilder från den senaste tiden på skolan.
Idag fick jag reda på att barnen inte fått plats på den tvåspråkiga skolan hemma, men det var kanske lika bra det. Det hade ju varit lite knasigt att börja på ett ställe och flytta efter bara några månader. Däremot var de intresserade av mitt CV så det låter ju spännande.

Peanut Butter n' Jelly

Att stå och bre jordnötsmörmackor med jelly på kvällarna till barnens lunchlådor är snart ett minne blott. Axel sjunger ofta om dessa två ingredienser i en sång på bredaste amerikanska. Ja, dessa pålägg är verkligen typiskt amerikanska. Hemma kostar väl jordnötsmör en hel förmögenhet. När vi vid speciella tillfällen vill drömma oss tillbaka hit får vi unna oss en burk;-)

Farewell BBQ

I lördags hade vi en härlig BBQ som ett litet farväl till våra vänner här. Det känns som att sommaren nu har kommit hit. Jo, det har varit en kall februari för att vara här i Florida och man har mest gått omkring i jeans. Men nu kan man alltså njuta av kjolar och shorts igen. Solen värmde så skönt på oss för första gången på länge. Alla hade tagit med sig olika rätter och av det blev det en härlig buffe'. Barnen höll mest till borta i skogen bland alla palmer och lekte med pinnar. Därför fastnade de små inte på bilderna. (Det tekniska med bloggen har strulat en hel del och det går just nu inte att justera de enorma mellanrummen mellan bilderna).

Scrapbook och ett sinande hem

I kväll har vi i tjejgruppen varit hemma och pysslat hos Lori. Det tillverkades scrapbook-sidor för fulla muggar. Vi har som tradition att tillverka en vacker sida med ett foto på sin familj tillsammans med en liten hälsning när man lämnar landet och åker hem. Alla har var sitt album där man sätter in varandras sidor. Den som lämnar måste ju fixa sidor till alla i gruppen så idag var det jag som fick kämpa att få ihop en hel hög.

Tyvärr kan jag inte visa något foto från kvällen. Sitter nämligen vid Johans nya dator. Vår andra dator verkar vara lite full på någon sätt så den trilskas och vägrar ladda upp bilder. Och bilderna kommer jag inte åt härifrån. Nåja, lovar att lägga upp bilder så fort jag hunnit fixa det. Nu är det bingen som gäller. Har bara ett litet dilemma. Alla mina tre män ligger i vår säng och jag har inte lust att gå och lägga mig själv i en av barnens kalla sängar. Det får bli till att trycka in sig mellan herrarna, det må vara lite trångt men ack så gosigt!

Och föressten, vi har fått sålt både soffa, fåtölj, tältstolar, plantor, kylväska, pilatesboll, tre-hjuling, Tv-bänk, matbord, barnens sängar och IKEA-hylla, vår säng, nattduksbord, skrivbord och hylla, barnens skrivbord, båda dammsugarna, cykeln... men de flesta sakerna hämtar folket inte förrän dagarna innan vi drar. Perfekt. Nu är det främst bilarna som vi, snyft!, ska försöka skilja oss ifrån.

Tvåspråkiga gossar

En stor anledning till att jag alltid drömt om att få bo utomlands ett tag är språket som barnen får på köpet. Tänk så snabbt det lilla barnet snappar upp de nya orden och grammatiken. Inte behöver de traggla "do" och "infinitiv form". Axel frågar Vilgot: "Did it go?" Senare utbrister han: "YES, I did it!" Ja, det sitter som en smäck. Lär barnet sig desutom språket innan puberteten flyter det på utan brytning resten av livet (om man bor kvar i den engelskspråkiga miljön vill säga. Bu!, snart är vi inte omgivna av det här underbara språket).

Nu flyter både Vilgots och Axels engelska bra. Det är svårt att säga hur lång tid det tog för dem att lära sig det eftersom jag upplevt att Vilgots engelska tagit små steg framåt under en lång period. När Axel gick med småbarnen på skolan hösten och våren 07-08 sa han inte ett ord de timmarna han var där. Men när fröknarna bad honom göra ditt och datt gjorde han som de sa och förstod dem ju därmed. Hans engelska exploderade när han flyttade över till de stora barnen i höstas till mitt klassrum. Och eftersom han inte pratade många ord när han kom hit och var 16 månader har hans två språk utvecklats parallellt. Det är ju till största delen bara Vilgot, mig och Johan som han hört prata svenska sedan han kom hit. Det hade varit kul att höra skillnaden mellan hans svenska nu och hur han låtit om han bott i Sverige hela sitt liv.

Här hemma blandas svenska och engelska friskt kan jag lova. Jag brukar anteckna snabbt roliga meningar som sägs. Om jag inte skriver ner det direkt glömmer jag bort det garanterat i nästa sekund.

Här får ni några exempel på lite roligt som sagts. Speciellt roliga tycker jag fraserna är där barnen använder ett av språken och slänger in ord, ofta prepositionerna på det andra språket. Det som jag skriver i parantes är den engelska meningen som barnen naturligtvis har i huvudet. Håll till godo!

Axel plockade en blomma och gav till mig.
Axel: "Mamma, här är en blomma för dig!"
(Mom, here's a flower for you)

Axel ropar efter Vilgot: "Vänta för mig!"
(Wait for me!)

Det blir en del svengelska som här:

Vilgot: "Jag älskar den här kind of macka" (I love this kind of sandwich).
Axel håller upp två likadana makaroner och säger: "De här är lika same-a" Han uttalade same på engelska och la till ett a på svenska.

Ibland blir det tosigt så att man hoppar till;-) Vi pratade om hur lång tunntarmen är. Vilgot tyckte det var märkligt att den kunde få plats i magen. Han utbrast med stora gester: "Men mamma, HUR kan den fitta!?" (How can it fit?) Då gapskrattade jag. Får väl vara glad att han inte alls förstod vad som var roligt. Självklart förklarade jag för honom;-)

Många gånger frågar de mig vad något heter på svenska. I skolan säger barnen att de ska skvallra för läraren om man gör något dumt. En dag frågade Vilgot mig "Hur säger man I'm gonna tell on you, på svenska? Axel frågade en dag "Mamma, vad heter Garbage Truck på svenska?" "Sopbil", svarade jag. Så de är mycket medvetna om de olika språken. Ibland kan Vilgot säga lättad när vi kommer ut på parkeringen och ska åka hem från skolan: "Åh, nu kan vi prata svenska!".

I skolan pratar jag ju bara engelska. Det var jag noga med från början. Det hade ju inte varit schysst mot de andra barnen om jag skulle prata svenska ibland med mina egna barn. Så fort vi kliver innanför dörren är det bara engelska som gäller. Ibörjan svarade Vilgot och Axel mig på svenska men förstod det mesta av vad jag sa. Jag minns så väl ögonblicket då Vilgot svarade mig på engelska första gången. Han hade ju pratat engelska med de andra lärarna och barnen och tänkte väl att det var lika bra att köra det med mamma i klassrummet också. Annars är de inte dumma de små liven. När jag läser sagor på engelska och pratar runt texten tar jag det också på engelska. Axel nappar på det nu och svarar mig på engelska men Vilgot tycker jag är dölöjlig som gärna vill att han svarar mig på engelska. "Men mamma, du förstår ju svenska!", säger han. Ja, varför skulle han då ta det på engelska? Och det var för ett tag sen vid ett sånt tillfälle jag förstod de barn som har en engelskpråkig förälder som de svarar på svenska när han eller hon pratar engelska. Och det är ju så det är med språk för barn. Språket måste ha en mening. När våra barn hamnade i ett klassrum med bara engelskspråkiga barn fanns det ju bara en väg att välja. Vilgot och Axel var tvungna att lära sig att använda det nya språket för att kunna vara där. Ja, det var helt enkelt ett sätt att överleva.

Jag kan blir irriterad när folk gärna vill poängtera att våra barn nu kommer glömma all engelska efter bara några månader hemma. Självklart vet jag att språk är en färskvara och att det måste användas i ett naturligt sammanhang varje dag för att det inte ska glömmas bort. Men jag är helt övertygad om att jag som förälder har en stor möjlighet att påverka det här. Jag kommer INTE vara en mamma som pressar barnen att prata engelska men jag kommer så klart att fortsätta leka lekar och läsa sagor varje kväll på engelska. Tidigare ville Vilgot helst att jag bara skulle läsa de svenska böckerna eller översätta direkt till svenska. Men jag skyllde på att det var alldeles för jobbigt. Smart mamma va? Nu lyssnar de gärna på båda språken när det är sagoläsning. Och även om de kommer svara mig på svenska så tror jag inte att de helt plötsligt en dag inte förstår vad jag läser. Kommer de helt sluta prata språket men förstår det är väl det i allafall himla bra. Man kan väl kanske hoppas på att språket kan stå på "Stand by";-)

En hög med barnfilmer som inte är dubbade på svenska tar vi med hem och som tur är omges vi ju i Sverige av engelskan i många sammanhang. Det hade säkert varit svårare att upprätthålla språket när man kommer hem om det vore mindre och ovanligare.

Vi står i kö till en Bilingual Montessori School i Sverige och får vi plats där i höst vet i sjutton om vi inte tackar ja. Även om Vilgot och Axel kommer glömma all sin engelska så tror jag säkert att de nyvunna nervbanorna för deras andraspråk i deras små hjärnor mycket väl vet vad det handlar om längre fram i livet. Att ha fått stå bredvid sina barn och se hur de erövrat ett nytt språk har varit hur häftigt och roligt som helst. Det är jag enormt tacksam för.