Father's Day, fotspår, blod och vackra tårar

Idag var det Fars dag här borta. Vi plockade fram den svenska flaggan och sjöng för pappa innan han stack till jobbet. Mitt i allt stoj och stim lyckades Axel trilla på en vass bondgård(!) och få ett hack mellan ögonbryn och ögonlock. I bakgrunden tvättar och tejpar pappa såret. Det är fjärde tejpningen här sedan vi kom. Det står 2-2 mellan Vilgot och Axel. Tack och lov har det räckt med att tejpa.

På YMCA hade barnen tillverkat jättefina kort till alla pappor. Vilgots och Axels högerfötter var gula hela den dagen efter de fina fotavtrycken. Bredvid var en vacker dikt fastklistrad. Jag behövde bara öppna kortet för att jag skulle bli rörd till tårar och precis detta hände även Far denna dag. Det måste vara föräldrahormonerna;-) Det oerhört vackra med att vara mamma och pappa. Mitt i allt, i det tunga jobbet; i allt leksaksplock, konfliktlösning och tålamod som tryter, mitt i all tvätt och drömmen om att någongång få vara alldeles själv, går det upp för en vilken ÄRA det är att få vara mamma och pappa till sina unika ljuvliga ungar. Vid sådana tillfällen är man ju så härligt nära livet. Att få vara så här betydelsefull i en människans liv, det är STORT. Stanna upp och ha inte så bråttom! Njut av de små ögonblicken. Och tänk så vackert att ens barn en vacker dag kanske också blir mamma eller pappa. Här är dikten:

Footprints

"Walk a little slower, Daddy," said a
child so small. "I'm following in your
footsteps and I don't want to fall.

Sometimes they're hard to see.
So walk a little slower, Daddy.
For you are leading me.

Someday when I'm all grown up,
you're what I want to be.
Then I'll have a little child
who'll want to follow me.

And I would want to lead just right
and know that I was true.
So walk a little slower Daddy.
For I must follow you."