Snart ett farväl

Hjälp, redan i slutet av mars bor vi i Sverige igen! Nu har vi varit här i snart 2 år och vårt visum håller på att gå ut. Vi får inte stanna längre. Något grönt kort har vi inte vunnit och det har väl heller aldrig varit vår plan att stanna längre än så här. Tiden har rusat och det brukar ju kännas så när man har det trevligt. Alla frågar hur det känns att vi nu ska flytta tillbaka. För en nostalgisk prick som mig känns det just nu väldigt sorgligt. Tänk så knasigt va; jag minns ju att det kändes precis så här månaderna innan vi skulle flytta hit. Jag ville helt enkelt inte. Fantiserade om att bara strunta i att gå på det där planet på Kastrup. Jag hade det ju så bra därhemma.

Varför är det så svårt med förändringar? Därför att vi människor är vanedjur. Men vågar man inte lyfta på de små vingarna så går man miste om så mycket. Det har jag lärt mig efter detta äventyr. Wow vad det har gett mycket! Det är så häftigt att se sitt kära hemland från ett annat håll. Man ramar liksom in de här två åren i livet och minns de bättre än om vi stannat hemma, det är jag helt övertygad om. Jag liknar det vid små osynliga böcker där jag tecknar ner utlandstiden och som sedan sparas i mitt minne och hjärta. När man får lust tar man fram dem. Nu har jag två små böcker i mitt hjärta att minnas. En från året i Heidelberg och en från åren här. Självklart drömmer jag om att skriva fler osynliga böcker;-)

Jag hör ännu inte till en grupp patriotiska svenskar som förskönar Sverige och är stenhård med traditionerna. Det beror kanske på att vi inte bott här så länge. Eller så är det mig som person. Vi umgås inte med en enda svensk här. Det finns ju många i närheten om man velat men vi har aldrig känt något behov av det. Det hade ju helt säkert varit trevligt och väldigt viktigt om man stannade längre än två år.

Jag har faktiskt aldrig haft någon hemlängtan. Det beror säkert på att jag ju har min familj här. Minns hur jag tänkte innan vi flyttade hit att bara man har barnen och sin man med så kan man vara varsomhelst i världen. Och det är faktiskt så. Hemma, vad är det? Här eller där? Både och, skulle jag vilja säga och det går att ha det så och det känns väldigt bra. Nåja, hemmet här i Florida kommer ju suddas ut så småningom. Det vore himla kul att komma tillbaka och hälsa på någongång. Det får vi ta och göra!