Några tankar kring montessoripedagogiken.

Barnet är alltid i centrum i montessoripedagogiken och måste alltid få utvecklas på sin nivå efter egen förmåga. Pedagogiken bygger på att barnet har en inre livskraft och en lust att lära sig. Det här kan du se på vilket barn som helst redan från start. Det lilla spädbarnet ligger där och kämpar för att vända sig från rygg till mage. Det är knappast något som du som förälder legat och visat för bebisen. Se på en 9-månaders bebis som övar varje dag på att resa sig upp mot stolsben och låga bord, eller på en 2-åring som säger: Kan själv! och blir ursinnig på mamma som ska hjälpa till att sätta på jackan bara för man har lite bråttom. 2-åringen vill prova och öva själv av den enda anledningen att det är det enda sättet för honom att lära sig. Det här är ett bra exempel på den inre kraft som barnen har och visar.

Jag tror alla föräldrar vet att man ska låta barnen få testa och prova själva och inte hjälpa dem i onödan. Genom att testa själva inte bara lär de sig utan får även en ökad kroppskännedom, ett självförtroende samt självkänsla. Att som förälder inte hjälpa till i onödan tycker jag är ett sätt att visa kärlek. Hjälp till självhjälp är väl ett fantastiskt bra motto för oss föräldrar. Det är nog montessoripedagogiken som gjort mig mer medveten om detta när det gäller mina egna barn. Det är ju så himla häftigt att se de prova och öva och lyckas...och ibland misslyckas...men utan det så lär de sig ju inte hur de ska göra.

Läraren i montessoriklassen ska alltså inte “ösa kunskap i barnet” utan det är barnet som erövrar kunskap genom att träna och prova. Som lärare har man en mer handledande roll. Vi ger barnen “a lesson” av materialet, i grupp eller individuellt innan de själva får arbeta med det. Sedan finns man där för att hjälpa och stötta. Man måste vara lyhörd för vad barnet har intresse för och har lust att arbeta med. Forskning visar ju att om man tycker något är roligt lär man sig ju det betydligt fortare. Barn går enligt Maria Montessori igenom olika perioder då de är känsliga för olika saker. Det gäller att fånga upp dem och stimulera dem rätt vid rätt tidpunkt.

Miljön i klassrummet skiljer sig från andra förskolor. Man hittar en massa montessorimaterial, varje i bara en upplaga. De första brukar man säga börjar från 3-års ålder men de kan anpassas även för yngre barn. Det finns praktiska och sinnestränade material. Geografi, Natur, Matematik, Språk, Bild och Musik har sina material och klassrummet är indelat i dessa områden. Barnen får fritt välja vilket material de vill arbeta med och hålla på så länge de vill. Givetvis har
jag som lärare ansvar att se till att barnen under en lång period arbetar i alla områden.

Magnetic or non-magnetic? Med hjälp av verktyget tar barnet reda på om föremålen är magnetiska eller inte. Här jobbar Vilgot i Naturhörnan.

Arbete i Art. Kakformar är perfekta att använda till schablonavtryck!

Eftersom barnen jobbar med olika material och inte med samma sak samtidigt undviker man att barnen jämför sig med varandra. Här finns ju ett utrymme för barn som är högpresterande men också för dem som har det lite svårare. Vår klass är åldersblandad. Man lär sig av dem äldre och man lär dem yngre. Man tar hand om varandra. Lärarna säger att det inte är deras material utan barnens. De ska vara rädda om sitt dagis. Ofta får barnen vattna blommor etc. och ta eget ansvar vilket får barnen att känna sig betydelsefulla.

Pedagogiken har kritiserats för att göra barnen till individualister men jag tror inte det är någon montessoriförskola som inte också har samlingar. Vi sjunger och har mycket musik tillsammans och lärarna betonar att vi är tillsammans och ska vara rädda om vår jord. De flesta montessorimaterial är precis likadana över hela världen. Det här tycker jag är häftigt. När vi kommer till Sverige hoppas jag att Vilgot och Axel kan gå på en montessoriförkola hemma och de kommer känna igen materialen. Speciellt mattematerialen är jag imponerad av. Önskar att jag hade fått lära mig matte med dem när jag var liten.

Det handlar mycket om att få ett kroppsmedvetande; att känna, att balansera, något som är en förutsättning sedan för läsinlärningen. Barn lär sig med hela kroppen. Pedagogiken är holistisk, man ser alltså till helheten. Det kan verka lite fånigt att barnen ska plocka ärtor med en pinsett från en bruk till en annan men allt har en finurlig baktanke. Genom en sådan här övning korsar barnet sin mittlinje, de båda hjärnhalvorna arbetar, en förutsättning för att sedan kunna läsa. Och barnen älskar det där med att sortera och fixa. Vi behöver inte precis tvinga dem till det. De arbetar koncentrerat och jag tror de tycker det är mysigt och tryggt att materialen finns där på sin rätta plats. Det är ordning och reda i ett montessoriklassrum.

Rough or smooth? Det gäller att både titta och känna för att avgöra var man ska lägga grejerna.

Arbete i Practical Life. Fördela mjuka bollar. Här korsas mittlinjen friskt!

Något som jag saknar här borta men som kanske har med att vi bor i USA är den fria leken. Man leker inte med montessorimaterialen utan de arbetar man med. Och det har jag inget emot. Men pedagogiken har kritiserats för avsaknad av leksaker som stimulerar fantasin. Jag tror ju på en blandning. Varför ska man inte uppmuntra och presentera bra och intressanta material för barnet när han bara vill skriva bokstäver en dag bara för att man hör en röst säga att det är så viktigt med den fria leken och NEJ, låt de vara barn så länge de kan. Ja, den fria leken ÄR jätteviktig men jag tror på en balans. Jag hade inte velat ha Vilgot och Axel på dagiset långa dagar hela veckan. Men nu är det perfekt att ha det på förmiddagen och sedan mycket spring och fri lek på eftermiddagarna. De har en fin lekplats på vår skola men vi saknar asfaltsytor där man kan cykla runt, runt på trehjulingar. Det får vi göra här hemma på området istället. Det är inte alla barn som är bra på att cykla trehjuling här. Det tror jag våra barn är mycket bättre på hemma i Sverige.

Jag gillar lärarrollen i pedagogiken. Passar mig och som jag nog är som mamma också. Bemötandet av barnen är superviktigt i pedagogiken. Maria sa att om materialen tar överhand så släng dem. Det är hur man som lärare bemöter barnet som är det viktiga. Att ge det massor av kärlek, se barnet som en människa med massor av förutsättningar och inte som någon liten varelse i underläge som ska fyllas med kunskap. Barnet föds ju med en enorm kapacitet. Man pratar om respekt för barnet på ett positivt sätt.

Sedan är jag ju löjligt förtjust och betagen i materialen. Gör egna och har här hemma. " Nä, nu är det dags för lite montessori" säger jag till mina pojkar när vi har drällt här hemma för länge. Och jag blir lika glatt förvånad varje gång de sitter nöjt och plockar kidneybönor från en burk till en annan. Drömmen är att få jobba enbart med att tillverka montessorimaterial (med risk för att Maria Montessori skulle vända sig i graven)