Pannkakor, Vårdcentral och Anländ Kamera

Sitter här alldeles flottig och varm efter att ha stekt pannkakor. Jag brukar klä om till skitiga kläder medan järnet blir varmt. Hatar att stinka flott men vad gör man inte för sina små män;-) Pannkakor är ju det absolut godaste man kan äta som barn. Jag minns när jag och min syster satt i mormors kök och serverades nygräddade plättar (ja, vi måste ha missuppfattat det där. De var stora men vi kallade dem plättar. Det var ju faktiskt pannkakor.) Goda var de iallafall. Vi rullade in dem med jordgubbsylt, drack den orangea mjölken till och åt oss alltid proppmätta. Förklädet som mormor använde och som hon hade sytt har jag fått ärva och jag har det med här i USA som ett skönt minne av älskade mormor Stina. Ja, jag är himla stolt och glad att jag bär hennes fina namn;-)

I Axels lunchlåda ligger det alltså pannkakor i morgon. De andra barnen tycker det är lite konstigt för här över är pannkakor verkligen = frukost. Vilgot kommer äta sina hemma. Han är sjuk. Idag har vi spenderat 6 timmar på 3 st vårdcentraler och väntat och väntat på att få träffa läkaren. Johan skippade sitt måndagsmöte och satt först och väntade medan jag skjutsade Axel till skolan. Sedan tog jag över och Johan kunde köra till sin student. Programmet som Vilgot går, VPK, kräver läkarintyg om barnen är sjuka mer än 3 dagar inom en månad. De två första vårdcentralerna accepterade inte våra försäkringskort så det var bara att åka vidare. Vi läste Karlsson på taket, åt vindruvor, tittade på husmorsprogram i väntrummet men mest var vi bara trötta och hungriga. Jag glömmer alltid att man ska ta med en hel matsäck när man ska till doktorn. Det blir lunchtid och magen börjar kurra. Man vill inte förlora sin plats i kön så man fortsätter sitta snällt kvar och vänta till man blir alldeles yr. Det blev väldigt drygt till slut. Vilgot var mycket mer tapper än vad jag var.

När doktorn väl fastställt att han hade en infektion i örat och astmaliknande besvär pga förkyldningen passade jag på att fråga om min eviga hosta och förkyldning. Den snälla kvinnan tänkte snabbt och räknade ut ett bättre pris till oss om vi undersöktes samtidigt. 120 dollar för bara Vilgot eller 170 dollar med dig också, vad tycker du?, sa den frodiga kvinnliga läkaren. Det lät ju nästan som ett klipp!;-) Ett blodprov erbjöd de för 26 dollar. Det lät väl inte så farligt men bara det att de ställer frågan gör att man blir osäker och helt plötsligt står där och väger sin hälsa mot plånboken. Att överhuvudtaget behöva fundera på pengar i den situationen är irriterande.

På Publix har de märkt att folk inte har råd att köpa mediciner efter det dyra läkarbesöket så de har börjat dela ut gratis antibiotika mot recept. Det var en glad överraskning för Vilgot och mig när Johan sedan hämtade ut vår medicin på väg från jobbet. Vi skickar in våra kvitton till försäkringsbolaget och så får vi med spänning se hur mycket de kan betala. Även om man är försäkrad så kan man ge sig sjutton på att det finns en liten paragraf där det står att försäkringen inte täcker ett visst ärende. Måtte vi inte behöva uppsöka sjukvården häröver fler gånger innan hemfärd. Nä, den oron finns inte på samma sätt i Sverige.

Klockan var halv 3 när vi var klara och då hade vi inte ätit något riktigt sedan frukost. Vi köpte några varma panerade äckliga kycklingbitar på vägen och åkte sedan och hämtade Axel som fått en lång dag på skolan. Vi har en snäll rektor som är flexibel och lät honom vara där så han slapp ha långtråkigt i väntrummet med oss. Så äntligen kom vi hem hur trötta som helst. Jag kastade i lite tortellini i kastrullen när det plötsligt bankade hårt på dörren. Där stod en brunklädd man från UPS med ett paket i handen. Där i låg min nya kamera!! Så snart får ni förhoppningsvis se lite nytagna bilder....

Indian cooking och kamera på väg

Ikväll var vi över hos våra vänner från Indien. Jag bara älskar indisk mat och har bett Suba att få titta på någon gång när hon står vid grytorna. Amerikanerna jobbar otroligt mycket. Så även Suba och Hari som jobbar på NASA som så många andra här. Det är oftast på helgerna som det finns tid för umgänge. Det är lite synd med tanke på att det hade varit skoj för Vilgot och Axel att leka med kompisarna från skolan på eftermiddagarna. Många barn är på skolan långa dagar och efter det finns det inte tid för lek. Det har varit svårt att få till en kväll med våra indiska vänner men ikväll träffades vi alltså äntligen och Vilgot och Axel lekte med deras två pojkar.

Jag hjälpte Suba att laga en himla god vegetarisk måltid med kikärtsröra, fräst blomkål med potatis och ris. De rätta namnen på rätterna får Suba maila mig. Förhoppningsvis hittar jag alla kryddor som hon hade i sina skåp i den indiska affären. Sen är det alltså bara att ställa sig vid spisen här hemma och trolla fram den heta maten. Jag tog några bilder med S's mobil men kvaliteten var ju inte den bästa. Om Suba kan luska ut hur man skickar dem via datorn kan jag ju visa er senare.

Som ni förstår saknade jag min kamera enormt. Men nu är en äntligen på väg till mig!! Velpottan har bestämt sig. Det blev en Canon EOS Rebel XSi. Tyvärr räckte inte pengarna i min tunna plånbok för en 40D men jag är ändå nöjd med att jag fick den här splitter nya för 673 dollar inkl. frakt. Det lär dröja 3-5 dagar innan den når hit. Håll tummarna att den är här före Halloween!

Imorgon skulle jag egentligen arbeta men Vilgot har blivit sjuk med feber och halsont så det blir till att vara hemma med honom imorgon.

Komplimang vid köttdisken

Själv tycker jag att min engelska befinner sig på samma nivå som under gymnasiet. När jag pratade i telefon med min kompis från Holland för ett tag sedan tyckte hon att jag hade fått ett mer amerikanskt uttal men uttal och grammatik är ju tyvärr inte samma sak.

Idag hände något som fick mig att skratta lite inombords. När jag stod och köpte pålägg över köttdisken utbrast delikatesskvinnan: Oh, I love your accent!! Thank you, sa jag glatt och undrade om hon skulle gissa att jag kom från Holland vilket man får höra ibland. Då frågar kvinnan till min stora förtjusning: Are you from England? No, I'm from Sweden svarar jag och försöker låta så att hon inte inser sin felbedömning:-) "The English accent" från skoltiden var nog det hon hörde. Att ha en accent är lite som att ha en hund kan jag tänka. Folk man inte känner börjar prata med en och är intresserade, det är roligt. Och man känner sig stolt över att vara Europe'. Vilgot och Axel har ingen accent. Mer om detta i ett annat inlägg...

Cykeltramp

Visst är det så att bilen är väldigt central i USA. Cykelvägarna är långt ifrån i det skick och antal som vi är vana vid i Europa. Man är mer eller mindre tvungen att äga en bil för att kunna ta sig fram. Men vi har köpt en cykel som ni ser, billigt av en pilot som skulle åka hem. Vilken känsla alltså, första gången på mycket länge som jag satte mig och började trampa. Vi har några mindre vägar och cykelstråk som vi kan använda för motionens skull. Att använda cykeln som vi gör hemma för att fixa ärenden går inte. Då skulle man behöva cykla på de stora vägarna vissa bitar vilket känns direkt livsfarligt. Som bilist är man helt enkelt inte beredd på att dela utrymmet med en cyklist som överraskande dyker upp. Dessutom är det största delen av året alldeles för varmt att cykla utomhus. Idag känns det som en varm högsommardag i Sverige. Vår AC i bilen är sönder. Det är mitten av oktober och nästan olidligt i bilen.

Igår eftermiddag satt vi ute och fikade på vår terass. Det var första gången på länge som det var behagligt där. Ja, visst låter det tokigt. Hemma i Sverige sitter ni ute på sommaren medan vi här svalkar oss inomhus med en brummande AC. Det är alldeles underbart nu när höstens ljumma vindar sveper in och det är finfint att vara ute. Satt ute på parkeringen igår och kollade så att inte bilar backade eller körde in när Vilgot cyklade runt i åttor utan stödhjulen. Är man fullt upptagen med att träna "start och stopp" kan man ju inte hålla reda på bilar som plötsligt kan dyka upp. Det räcker att parera lillebror som kör sparkcykel med sin tre-hjuling;-)

Homeschooling

Idag hade Axel och jag ingen skola så efter att ha lämnat Vilgot på VPK åkte vi till Brooke, en vänninna till min kompis. Axel fick leka med hennes yngsta medan jag och Brooke satt och snackade om Homeschooling, hemundervisning, alltså. Här i USA är det rätt vanligt. Många föräldrar är missnöjda med skolsystemet och väljer att istället undervisa sina barn hemma. Den sociala biten med alla kompisar och att lära sig fungera bland andra människor är ju något skolan står för. Detta missar man ju helt om man väljer Homeschooling. Och hur roligt är det att ha mamma eller pappa som lärare hemma? Nej, själv skulle jag aldrig välja denna skolform men som lärare blev jag ju nyfiken på vad hon jobbar med med barnen. Brooke var jätteschysst, berättade och visade mig böckerna. Jag fick en hel hög med mig hem med material som jag är sugen på att visa Vilgot och Axel.

Brooke hade önskat att hennes barn skulle gå två dagar i skolan för den sociala biten och undervisa de hemma de tre andra dagarna men det tillåter inte skolan. Hon har provat att undervisa den äldsta pojken hemma men nu gett upp efter att han tjatat länge om att få komma tillbaka till skolan och sina kompisar. Det finns skolor, lite längre bort som tar emot homeschoolfamiljer. Då går man där 2 dagar och är hemma 3. Brooke och hennes pojke hade skola hemma 1 och en halv timme och sedan brukade de vara klara för dagen. Det krävs ingen speciell lärarutbildning för föräldrarna och det låter väl lite märkligt kan jag tycka. Föräldrarna får test hemskickade med jämna mellanrum som eleverna ska skriva. Brookes pojke är inskriven på en privatskola som alltså har huvudansvaret för hans utbildning. En förutsättning för Homeschooling är ju också att någon av föräldrarna inte måste gå till ett arbete.

Jag minns distansskolorna i Australien när jag var där och skrev mitt examensarbete. Där satt barnen utspridda över hela landet framför radion och hade undervisning med kompisar från olika platser på kontinenten samtidigt. Stora brev skickades hem med material och uppgifter som barnen skulle göra klart till ett visst datum och som sedan skickades tillbaka till lärarna. Några gånger per termin träffades alla på riktigt och hade gemensamma aktiviteter. Där var det ju avstånden som avgjorde att barnen inte gick till en skolbyggnad varje dag. Det där såg så mysigt ut. Jag gissar att de flesta barn vill ha en skola med bra kompisar att gå till varje dag, men det är klart, något mellanting hade kanske varit det bästa för många familjer....

I'm gonna miss this

I'm gonna miss this
I'm gonna want this back
I'm gonna wish these days
hadn't gone by so fast

This is a good time
so take a good look around
you may not know it now

Countrylåten sprakar i bilradion och sångaren med härlig röst minns den ljuva tiden då hans barn var små. Melodislingan sätter sig i skallen. Jag och barnen sjunger med. Jag har lovat mig själv att om jag är lyckligt lottad och sitter där nostalgisk över tiden när barnen var små, inte glömma hur slitigt det många gånger också var. Trots det är ändå den här tiden den bästa JUST NU. Det är så jag känner; jag lever så mycket här och nu. Jag tror att det lätt blir så när man bor på ett annat ställe under en bestämd period. Alla år man har lyckan att leva har en tendens att flyta samman. Om man bor någon annanstans "hänger man upp tiden på den platsen". Kanske minns man de där åren tydligare.

Insikten har kommit att tiden här borta snart håller på att rinna ut. Tiden går alldeles för fort men jag försöker njuta av den och det går som sagt riktigt bra.

Jag behövs fortfarande på skolan och jobbar oftast två dagar i veckan. Jag är gärna flexibel och väldigt tacksam över att få ha barnen på skolan. De älskar den och jag har tid med egna projekt under de två förmiddagarna jag är själv. Jag gör det jag tycker om och har därför mer energi för barnen på eftermiddagen. Är så glad över att få vara med dem så mycket. Det händer något runt 3-årsdagen. Vilket skutt mognadsmässigt de små liven tar. Blöjorna och matandet är borta för längesen och den lilla individens personlighet blir helt plötsligt så tydlig. Snart är våra barn 3 och 5 år.

I'm gonna miss this
I'm gonna want this back
I'm gonna wish these days
hadn't gone by so fast

This is a good time
so take a good look around
you may not know it now