Pannkakor, Vårdcentral och Anländ Kamera

Sitter här alldeles flottig och varm efter att ha stekt pannkakor. Jag brukar klä om till skitiga kläder medan järnet blir varmt. Hatar att stinka flott men vad gör man inte för sina små män;-) Pannkakor är ju det absolut godaste man kan äta som barn. Jag minns när jag och min syster satt i mormors kök och serverades nygräddade plättar (ja, vi måste ha missuppfattat det där. De var stora men vi kallade dem plättar. Det var ju faktiskt pannkakor.) Goda var de iallafall. Vi rullade in dem med jordgubbsylt, drack den orangea mjölken till och åt oss alltid proppmätta. Förklädet som mormor använde och som hon hade sytt har jag fått ärva och jag har det med här i USA som ett skönt minne av älskade mormor Stina. Ja, jag är himla stolt och glad att jag bär hennes fina namn;-)

I Axels lunchlåda ligger det alltså pannkakor i morgon. De andra barnen tycker det är lite konstigt för här över är pannkakor verkligen = frukost. Vilgot kommer äta sina hemma. Han är sjuk. Idag har vi spenderat 6 timmar på 3 st vårdcentraler och väntat och väntat på att få träffa läkaren. Johan skippade sitt måndagsmöte och satt först och väntade medan jag skjutsade Axel till skolan. Sedan tog jag över och Johan kunde köra till sin student. Programmet som Vilgot går, VPK, kräver läkarintyg om barnen är sjuka mer än 3 dagar inom en månad. De två första vårdcentralerna accepterade inte våra försäkringskort så det var bara att åka vidare. Vi läste Karlsson på taket, åt vindruvor, tittade på husmorsprogram i väntrummet men mest var vi bara trötta och hungriga. Jag glömmer alltid att man ska ta med en hel matsäck när man ska till doktorn. Det blir lunchtid och magen börjar kurra. Man vill inte förlora sin plats i kön så man fortsätter sitta snällt kvar och vänta till man blir alldeles yr. Det blev väldigt drygt till slut. Vilgot var mycket mer tapper än vad jag var.

När doktorn väl fastställt att han hade en infektion i örat och astmaliknande besvär pga förkyldningen passade jag på att fråga om min eviga hosta och förkyldning. Den snälla kvinnan tänkte snabbt och räknade ut ett bättre pris till oss om vi undersöktes samtidigt. 120 dollar för bara Vilgot eller 170 dollar med dig också, vad tycker du?, sa den frodiga kvinnliga läkaren. Det lät ju nästan som ett klipp!;-) Ett blodprov erbjöd de för 26 dollar. Det lät väl inte så farligt men bara det att de ställer frågan gör att man blir osäker och helt plötsligt står där och väger sin hälsa mot plånboken. Att överhuvudtaget behöva fundera på pengar i den situationen är irriterande.

På Publix har de märkt att folk inte har råd att köpa mediciner efter det dyra läkarbesöket så de har börjat dela ut gratis antibiotika mot recept. Det var en glad överraskning för Vilgot och mig när Johan sedan hämtade ut vår medicin på väg från jobbet. Vi skickar in våra kvitton till försäkringsbolaget och så får vi med spänning se hur mycket de kan betala. Även om man är försäkrad så kan man ge sig sjutton på att det finns en liten paragraf där det står att försäkringen inte täcker ett visst ärende. Måtte vi inte behöva uppsöka sjukvården häröver fler gånger innan hemfärd. Nä, den oron finns inte på samma sätt i Sverige.

Klockan var halv 3 när vi var klara och då hade vi inte ätit något riktigt sedan frukost. Vi köpte några varma panerade äckliga kycklingbitar på vägen och åkte sedan och hämtade Axel som fått en lång dag på skolan. Vi har en snäll rektor som är flexibel och lät honom vara där så han slapp ha långtråkigt i väntrummet med oss. Så äntligen kom vi hem hur trötta som helst. Jag kastade i lite tortellini i kastrullen när det plötsligt bankade hårt på dörren. Där stod en brunklädd man från UPS med ett paket i handen. Där i låg min nya kamera!! Så snart får ni förhoppningsvis se lite nytagna bilder....